Besòs Water Tower: Dold modernistisk ikon med Rooftop Views

Om Besós vattentorn

Besòs‑vattentornet, Torre de les Aigües del Besòs, är ett av de mest framträdande modernistiska industriella landmärkena i stadsdelarna Poblenou och Fòrum. Tornet är byggt helt i tegel och har beundrats av konstnärer som Ramon Calsina, Josep M. Subirachs och Joan Pallarès. Det är fortfarande ett av de vackraste exemplen på historisk vatteninfrastruktur i Katalonien.

När tornet byggdes var Poblenou ett industriområde snarare än ett bostadsområde. Projektet startade efter upptäckten av en underjordisk akvifer med naturligt rent vatten med låg salthalt. Detta ledde till skapandet av vattenbolaget Aigües del Besòs, som byggde tornet för att med hjälp av gravitation förse närliggande fabriker och området kring Ciutadella i Barcelona med vatten.

Tornet var ursprungligen 51 meter högt när det invigdes 1882, med en stor vattentank placerad högst upp. Den yttre spiraltrappan slingrar sig runt tanken eftersom tornets centrala kärna var reserverad för upp‑ och nedledningsrör. Den ursprungliga planen inkluderade en andra tank från 80 meters höjd, vilket skulle ha gett en totalhöjd på 124 meter, men denna utbyggnad genomfördes aldrig.

Bredvid tornet står Casa de Vàlvules, ventilhuset. I närheten stod tidigare en nu riven pannbyggnad som rymde två ångpannor tillverkade av de välkända Alexander Hermanos. Pannorna eldades först med Cardiff‑kol och drev fyra vertikala ångmaskiner i Casa de Vàlvules. Dessa maskiner drev pumpar som kunde lyfta tolv tusen kubikmeter vatten till 40 meters höjd för den första tanken, och ytterligare tolv tusen kubikmeter till 80 meter för den planerade andra tanken. Rören och ventilerna, importerade från Glasgow, var konstruerade för att tåla tryck på upp till 15 atmosfärer.

Vid full kapacitet var komplexet utformat för att leverera hundra tusen kubikmeter vatten varje dygn. Vattnet från akviferen kom in i tornet på källarnivå och pumpades upp genom den centrala schaktet till de keramikklädda tankarna. Nedledningsröret låg precis ovanför en rörlig sil av galvaniserat järn som filtrerade bort orenheter. Tankarna var utrustade med mätinstrument och temperaturkontroller för att säkerställa automatisk drift av pump‑ och nedloppssystemen.

Tornet byggdes helt av massivt tegel, med stål använt endast i takstolarna i både tornet och Casa de Vàlvules. Konstruktionen behövde tåla inte bara den enorma vikten av vattnet utan också de interna tryckkrafter som genererades av pumpsystemet. I plan består tornet av tre koncentriska tegelringar: en central kärna för rören (varje rör 30 cm i diameter), en mellanring för strukturell styrka och en yttre ring. Spiraltrappan löper mellan den yttre och den mellersta ringen, alla sammanbundna med tegelbågar och omfattande användning av det katalanska valvet.

Tornets nedgång började när överdriven uttagning från akviferen skapade ett vakuum som drog in havsvatten från den närliggande kusten. Den resulterande saltinträngningen gjorde vattnet olämpligt för industriellt och hushållsbruk, vilket ledde till att projektet övergavs och den andra tanken ställdes in. Tornet föll så småningom i förfall.

Pere Falqués i Urpí (1850–1916), arkitekten bakom Besòs‑vattentornet, var en framstående gestalt inom katalansk arkitektur. Han blev kommunarkitekt i Sant Martí de Provençals 1873 och senare, tillsammans med Lluís Domènech i Montaner, chefsarkitekt i Barcelona. Falqués bidrog till världsutställningen 1888 i Parc de la Ciutadella och vann tävlingen om omgestaltningen av Plaça de Catalunya. Han är också känd för att ha designat stora delar av Barcelonas ikoniska gatubelysning i järn, inklusive lyktstolparna på Passeig de Lluís Companys, lyktstolparna på Avinguda de Gaudí och bänk‑lyktorna på Passeig de Gràcia framför Casa Batlló och La Pedrera.

I dag är Besòs‑vattentornet restaurerat och åter öppnat för allmänheten. Poblenous historiska arkiv finns i Casa de Vàlvules, och själva tornet fungerar som ett museirum som erbjuder guidade turer och panoramautsikt från taket.

Besòs‑vattentornets historia

I slutet av 1800‑talet led Barcelona av svår vattenbrist, och åren 1875 och 1876 präglades av extrem torka. Projektet med Besòs‑vattentornet uppstod som ett ambitiöst försök att säkerställa en pålitlig vattenförsörjning till det snabbt industrialiserande Poblenou och den växande staden.

• 1877: En rapport publiceras som föreslår skapandet av Besòs Water Company, lett av investeraren Francisco Javier Camps Puigmartí. Vid den tiden konsumerade europeiska städer mycket mer vatten per invånare — Marseille (420 L), Paris, Dijon och Glasgow (200 L) — medan Barcelona endast nådde 19 L. Det nya tornet syftade till att höja detta till 38,22 L.
• 1880: Byggandet påbörjas på mark som tidigare upptagits av bryggeriet Camps och Kuentzmann. August Kuentzmann Damm, medgrundare av det berömda Damm‑ölet, hade verkat här innan platsen fick nytt ändamål.
• 1882, 21 juni: Invigning av tornet och dess första vattentank, med en kapacitet på 600 m², som förser Barcelonas invånare och närliggande fabriker med dricksvatten.
• 1888: Tornet börjar leverera vatten till stålkombinatet Can Girona i Poblenou (senare känt som MACOSA).
• 1889, maj: Höga salthalter upptäcks på grund av inträngande havsvatten i akviferen. Vattenförsörjningen till bostäder avbryts. Projektets misslyckande påverkar Camps Puigmartí djupt, och han avlider 1890.
• 1895: Besòs Water Company upplöses. Tornet säljs till det brittiskägda Barcelona Besòs Waterworks Company Ltd. och överförs senare till Societat General d’Aigües de Barcelona (SGAB).
• 1895–1922: SGAB använder tornet uteslutande för industriell vattenförsörjning, främst till stålfabriken Can Girona.
• 1922, 18 maj: Material para Ferrocarriles y Construcciones S.A., efterträdaren till Can Girona, tillverkar lok och järnvägsvagnar med vatten från tornet.
• 1936–1939: Under spanska inbördeskriget installeras ett luftvärnsbatteri på tornet tack vare dess strategiska höjd och läge.
• 1992: Inför sommar‑OS i Barcelona rivs de omgivande fabrikerna och kustlinjen genomgår en omfattande omvandling, vilket lämnar tornet isolerat men bevarat.
• 1993: Material para Ferrocarriles y Construcciones S.A. stänger, och hela industrikomplexet överges.
• 1996: Stålfabrikerna rivs, och endast vattentornet och Casa de Vàlvules står kvar.
• 2010, 8 januari: Ett avtal undertecknas mellan Barcelonas kommun och SGAB om att restaurera tornet. Arkitekterna Antoni Vilanova och Eduard Simó leder projektet, assisterade av teknikern Joan Olona och historikern Mercè Tatjer.
• 2010–2012: Ett omfattande bevarandeprogram återställer tornet och ventilhuset, med bevarande av så mycket originalmaterial som möjligt. Två nya spiraltrappor i stål installeras för att möjliggöra säker åtkomst till de övre nivåerna.

Bildgalleri för Besós vattentorn

Klicka på en av de 58 bilderna för att öppna galleriet i helskärmsläge. Observera att visning av bilder omfattas av vår Fair Use‑policy .

Besós vattentorn sammanfattning av priser

Karta över Besós vattentorn